„Du ä’ allt bra slängd, du Polly, som läst så långt att du reder dig bättre än jag. Men det går väl inte ändå i längden, min gumma lilla; slå upp några sidor längre fram, så få vi se.“
Polly lydde och bestod provet bättre än förut, sägande, då hon såg upp, med ett skratt: „Jag har gått igenom hela boken, Tom, så inte lurar du mig på det.“
„Men hur har du kommit att läsa så mycket?“ frågade Tom, helt slagen.
„Jag läste jämte John och följde med honom, ty pappa lät oss lära alla våra läxor tillsammans. Det var så roligt och gick så fort att lära.“
„Berätta mig litet om John! Det ä’ din bror, det?“
„Ja, han var, men han ä’ död nu. Jag skall tala mera om honom en annan gång; du får lov att läsa nu, och kanske jag kan hjälpa dig“, sade Polly med en liten darrning på läpparna.
„Det skulle jag inte undra på.“ Och Tom bredde ut boken mellan dem med en allvarlig och viktig min, ty han kände att Polly var honom överlägsen, och att det tillkom honom att göra sitt bästa till heder för sitt kön. Han grep sig an med läxan med iver, och här och där underlättad av Polly, övervann han sina svårigheter; de fortforo på detta sätt med framgång, till dess de komo till några regler som skulle läras. Polly hade glömt dem, och bägge försökte nu erinra sig dem: Tom vaggade av och an med händerna i flickorna, mumlande hastigt igenom reglerna, medan Polly skruvade den lilla locken fram i pannan och stirrade i väggen, under det hon rabblade efter allt vad hon förmådde.
„Punkt!“ ropade Tom snart.
„Punkt!“ upprepade Polly, och därpå läste de upp dem för varandra tills bägge voro säkra.
„Det där var lustigt!“ sade Tom muntert, i det han kastade läseboken åt sidan i känsla av att den angenäma eggelsen i kamratskapet kunde låna ett behag även åt latinska läxan.
