„Nu, min nådiga, ta vi till algebran. Den tycker jag lika mycket om, som jag avskyr latinet.“
Polly antog inbjudningen och erkände snart att Tom var hennes mästare häruti. Detta återgav honom jämvikten, men han gycklade icke med henne, långt därifrån, han tvärtom hjälpte henne till rätta med en faderlig långmodighet, som kom Pollys ögon att gnistra av undertryckt löje, under det han mycket noga och allvarligt förklarade och belyste sina satser med så mycket, ehuru omedvetet, pedanteri i sitt sätt, att Polly hade svårt att icke skratta honom upp i ansiktet.
„Du kan få dig en lektion till, när du behagar“, anmärkte Tom ädelmodigt, i det han lät algebran gå samma väg som latinska läseboken.
„Då skall jag komma för var kväll. Det skall göra mig ett nöje, för jag har inte läst en smul sen jag kom hit. Du skall försöka att ge mig håg för algebra, så skall jag försöka att ge dig lust för latinet; vill du det?“
„Åja, jag skulle inte tycka så illa om det om jag bara hade någon som förklarade det för mig. Rektorsgubben går igenom läxan i ett huj, så man inte hinner göra några frågor.“
„Fråga din pappa, då; han vet det nog.“
„Det tror jag inte, och om han också gör det, törs jag inte besvära honom.“
„Varför inte?“
„Han skulle bara nypa mig i örat, säga att jag var ett ’nöt’ och be mig gå min väg.“
„Det tror jag inte han. skulle göra. Han ä’ mycket snäll mot mig, fastän jag frågar honom om en hel hop.“
„Han tycker mera om dig än om mig.“
„Nej, Tom, det ä’ inte rätt av dig att säga så. Det ä’ ju naturligt att han älskar dig mycket, mycket mer än mig“, utbrast Polly förebrående.
42
