medan Polly åhörde honom med djupaste uppmärksamhet och livade anletsdrag. Tom deklamerade verkligen väl, ty han glömde sig själv helt och hållet och framsade den gripande balladen med en kraft, som kom Polly att rodna och spritta av beundran och hänryckning och rentav elektriserade en annan lyssnare, som hört alltsammans och åsåg det lilla uppträdet bakom sitt tidningsblad.
Då Tom slutade, andlös, och Polly klappade händerna i hänryckning, besvarades ljudet av ett starkt eko bakom honom. Båda svängde sig om, och där stod mr Shaw i dörren och applåderade allt vad han förmådde.
Tom såg helt flat ut och sade icke ett ord, men Polly sprang fram till mr Shaw och dansade framför honom, sägande livligt: „Var det inte härligt? Gjorde han det inte bra? Får han inte sin velociped nu?“
„Bravo, Tom! Du blir en talare med tiden. Lär dig ett sådant stycke till, så skall jag komma och höra på dig! Är du klar för din velociped, he?“
Polly hade rätt, och Tom medgav att „farsgubben“ var snäll, att han höll utav honom och inte hade alldeles glömt honom. Gossen rodnade av glädje och tummade på knapparna i sin jacka, medan han lyssnade till detta oväntade beröm; men därefter såg han sin far rakt i ansiktet, och hans eget strålade av tillfredsställelse, då han svarade i ett andetag: „Tack, sir! Det skall jag göra, sir! Skulle tro det, sir!“
„Gott, sir; du kan se dig om i morgon efter din nya häst.“ Och mr Shaw klappade vänligt det lurviga, rödhåriga huvudet med en känsla av fadersglädje, i övertygelse, att, när allt kom omkring, det ändå fanns ett gott gry i hans son.
Tom fick sin velociped dagen därpå, kallade den „Black Auster“ efter hästen i „The Battle of Lake Regillus“, men råkade illa ut, genast han började rida den.
44
