„Kom och se på mig“, viskade Tom till Polly, efter tre dagars övning på gatan, sedan han redan lärt åka på banan.
Polly och Rosa gingo med helt villigt och åsågo hans kramprörelser med största intresse, till dess han blev kullkastad så våldsamt, att det så när varit slut med hans velocipedåkning för alltid.
„Hejsan! Auster kommer!“ skrek Tom, då han kom surrande utför den långa breda gatan utanför parken.
De stego åt sidan och han ven förbi dem, arbetande som en galning med armar och ben, så att hela tillställningen liknade en lössläppt ångmaskin. Det skulle ha blivit en riktig triumftur, om icke en stor hund plötsligt rusat fram genom grindarna och kastat hela härligheten huvudstupa i rännstenen. Polly skrattade, när hon sprang fram för att betrakta nederlaget, ty Tom låg rak lång på ryggen med velocipeden över sig, under det hunden skällde ursinnigt och hans herre bannade honom för hans oskicklighet. Men när hon fick se Toms ansikte, blev Polly förskräckt; färgen hade försvunnit därifrån, hans blick såg så besynnerlig och yrande ut, och bloddroppar började framsippra ur ett stort hål i pannan. Hundens ägare såg det också och hjälpte honom upp ögonblickligen; men han kunde icke stå och stirrade omkring sig förvirrad, där han satt på avvisaren, medan Polly höll sin näsduk för pannan på honom och mycket patetiskt bad att få veta om han slagit ihjäl sig.
„Skräm inte upp mamma! Det ä’ inte så farligt. Var det inte hunden som slog omkull mig?“ frågade han snart i det han såg på velocipeden, mera orolig för dess skada än för sin egen.
„Jag visste du skulle göra dig illa på den där otäcka maskinen. Låt den vara och kom hem, din panna blöder förskräckligt, och alla människor se på oss“, viskade Polly och försökte knyta sin lilla näsduk över det stygga såret.
