FEMTE KAPITLET.
Ledsamheter.
Barn hava fallenhet att, sedan de en tid varit ofantligt snälla, på en gång vända om bladet och uppfriska sig med att göra odygd. Under loppet av en vecka efter Toms missöde levde ungherrskapet änglalikt tillsammans till den grad att farmor sade, hon var rädd att „någonting skulle hända dem“. Den snälla gamla själen behövde inte vara ängslig, ty en så översvinnelig dygd räcker inte tillräckligt länge, för att leda till någon verklig omvändelse, undantagandes hos de små skälmarna i en och annan sagbok; Tom var icke väl på fötter igen, förrän hela sällskapet råkade i osämja, varav följde många ledsamheter.
Alltsammans började med „Pollys dumhet“, som Fanny sedermera yttrade. En afton just som Polly sprang ned för att möta mr Shaw och hjälpte honom av med överrocken, ringde det på portklockan och en vacker bukett av orangeriblommor stacks i handen på Polly, som aldrig kunde vänja sig vid stadsbruket, utan själv öppnade porten.
„Å, vad ä’ det? Min lilla Polly börjar i tid när allt kommer omkring“, sade mr Shaw skrattande, då han såg henne le och rodna, i det hon luktade på den näpna buketten och betraktade en biljett, till hälften gömd i heliotrop.
Om nu Polly inte varit „dum“, såsom Fanny sade, så skulle hon funnit sig och låtit det passera, men Polly var en liten upprik-