„Ja, vad kunde jag göra annat?“ frågade Polly helt bekymrad.
„Låta honom tro att buketten var ämnad åt dig; då skulle det aldrig blivit någon ledsamhet av.“
„Men då hade jag narrats i handling, och det ä’ nära på lika illa som att göra det i ord.“
„Du skall inte vara enfaldig. Nu har du emellertid skaffat mig förargelse och borde också hjälpa mig ifrån den.“
„Det vill jag, om jag kan, men jag vill inte ljuga för någon“, utbrast Polly, som började bli het.
„Det är ingen som vill att du skall göra det. Tig du bara och låt mig sköta om saken själv.“
„Då ä det bäst att jag inte går ner“, sade Polly, då i detsamma en sträng röst nedifrån ropade: „Nå, kommer du ned?“
„Ja, sir“, svarade en ödmjuk stämma, och Fanny fattade tag i Polly och viskade: „Du måste gå med, jag blir skrämd från förståndet, när han talar så där. Hjälp mig, Polly så är du snäll.“
„Ja, ja“, viskade hon, och de gingo ned med klappande hjärtan.
Mr Shaw stod vid skrivbordet. och såg helt förtörnad ut, buketten låg på bordet och bredvid den en biljett, adresserad till „Frank Moore Esq.“, skriven med en mycket stadig stil och med en grym släng efter „Esq.“. Pekande på denna imponerande skrivelse sade mr Shaw, i det han betraktade Fanny med rynkade ögonbryn: „Jag tänker göra slut på den här dumheten med ens, och om jag får se någonting mera av samma slag, skickar jag dig till en klosterskola i Kanada.“
Polly tappade andan vid denna förfärliga hotelse, men Fanny hade hört den förut, och som hon var ganska egensinnig, svarade hon näbbigt: „Jag har ju inte gjort någonting så fasligt
