heller, vet jag. Inte kan jag hjälpa om gossarna skicka mig presenter på gyckel liksom till de andra flickorna.“
„Det var inte något gyckel i biljetten. Men nu ä’ det inte frågan om det. Jag förbjöd dig att umgås med den där Frank Moore. Han är ingen gosse, utan en lättsinnig slyngel, och jag vill inte att någon av de mina skall ha något att skaffa med honom. Det visste du, men du lydde ändå inte.“
„Jag ser honom knappast någonsin.“
„Är det sant?“ frågade mr Shaw och vände sig hastigt till Polly.
„Å, jag ber, sir, fråga inte mig. Jag lovade att jag inte — det vill säga — Fanny talar nog om det“, utbrast Polly helt rörd av oro över sin belägenhet.
„Det är detsamma vad du lovat; berätta mig allt vad du vet om den här löjliga saken. Det gör Fanny mera gagn än skada.“ Och mr Shaw satte sig ned med ett vänligare utseende, emedan Pollys ledsnad rörde honom.
„Får jag göra det?“ viskade hon till Fanny.
„Som du vill“, svarade Fanny, både ond och ledsen, där hon stod och med en sur min slog knutar på näsduken.
Polly omtalade således mycket motvilligt och under många förfrågningar allt vad hon visste om promenaderna, frukostarna, mötena och biljetterna. Det var inte mycket och synbarligen mindre än mr Shaw hade väntat, ty hans ögonbryn jämnade sig, medan han lyssnade, och flera gånger ryckte det i hans mungipor liksom om han velat skratta; när allt kom omkring, var det även tämligen löjligt att se huru de unga efterapade de äldre i denna lek, utan att veta det minsta om dess verkliga skönhet, makt och renhet.
„Ack, sir, var inte så ond på Fanny, Hon är verkligen inte hälften så oförståndig som Trix och de andra flickorna. Hon ville inte följa med ut och åka släde, fastän mr Frank bad
56
