henne så enträget, och hon tyckte det skulle varit mycket, mycket roligt. Jag vet att hon är ledsen och inte mera skall glömma vad ni befaller henne, om ni förlåter henne för den här gången“, sade Polly helt allvarligt, när den lilla löjliga historien var slut.
„Jag lär väl inte slippa med mindre, när du ber så vackert för henne. Kom hit, Fanny, och minns vad jag nu säger: lägg bort hela den där galenskapen och sköt dina böcker, eller också bär det utav, och Kanada är inte att leka med det, vintertiden, skall jag säga dig.“
I det han yttrade detta strök mr Shaw sin surmulna dotters kind, i hopp att få se ett tecken till ånger; men Fanny kände sig förödmjukad och ville inte visa att hon var ledsen, utan sade endast, stucken:
„Jag får väl ta mina blommor nu, när det är slut på det här oväsendet.“
„Blommorna gå direkt tillbaka till den som skickat dem, jämte en rad från mig, som skall avhålla den där lymmeln att skicka dig några flera.“ Mr Shaw ringde, skickade bort den olycksaliga blomsterkvasten och vände sig därpå till Polly, åt vilken han yttrade vänligt, men allvarligt: „Visa det här oförståndiga barnet ett gott föredöme och gör vad du kan för henne, du vill ju det?“
„Jag! Vad kan jag göra, sir?“ frågade Polly, mycket villig, men alldeles okunnig om hur hon skulle bära sig åt.
„Gör henne så lik dig själv som möjligt, min vän; jag skulle icke önska någonting bättre. Gå nu och låt oss aldrig höra något mer om den här galenskapen.“
De gingo utan att yttra ett ord, och mr Shaw hörde aldrig något vidare om affären; men den stackars Polly slapp icke undan därmed, ty Fanny bannade henne, till dess hon på allvar tänkte på att packa och resa hem dagen därpå. Jag har verk-