ligen inte hjärta att omtala de förskräckliga läxor hon fick, de snubbor hon utstod eller den köld, varmed hon bemöttes av Fanny under flera dagar därefter. Polly led härutav, men teg och gömde sitt bekymmer, djupt sårad av sin väns otacksamhet och orättvisa.
Tom fann emellertid vad som var på färde och ställde sig på Pollys sida, vilket ledde till en ny ledsamhet.
„Var ä’ Fanny?“ frågade unga herrn och slank in i systerns rum, där Polly låg på soffan och sökte skingra sin ledsnad med en intressant läsning.
„Därnere, hos sitt främmande.“
„Varför gick du inte med ner?“
„Jag tycker inte om Trix, och jag känner inte hennes fina Newyorksbekanta.“
„Inte vill du känna dem heller; varför säger du inte det så gärna?“
„Det vore inte artigt.“
„Vad gör det? Se så, Polly, kom nu och låt oss hitta på någonting roligt.“
„Jag vill gärna läsa.“
„Det ä’ inte artigt.“
„Polly skrattade och vände om bladet. Tom visslade en stund, suckade därefter djupt och lade handen på pannan, som ännu pryddes av den svarta plåsterlappen.
„Värker ditt huvud?“ frågade Polly.
„Förfärligt.“
„Bäst du lägger dig då.“
„Kan inte; jag ä’ orolig och behöver ’voa’ mig, som Rosa säger.“
„Vänta tills jag slutat kapitlet, så skall jag komma“, sade i den medlidsamma Polly.
58
