„Lovar ingenting. Ge mig nyckeln godvilligt, eller också tar jag den.“
„Seså, Tom, var nu inte vild. Jag vill bara förekomma en ledsamhet, Fanny blir alldeles ursinnig om du går. Tag utav dig hennes saker, så skall jag göra som du vill.“
Tom nedlät sig ej att svara, utan gick till andra dörren, som Polly visste var stängd, tittade ned genom fönstret, som låg i tredje våningen, och när han icke på något sätt kunde undkomma, återvände han med en uppretad min, sägande: „Vill du ge mig nyckeln?“
„Nej“, sade Polly tappert.
«Det är så gott du gör det ändå, för jag ä’ starkare än du.“
„Jag vet det, men det är fegt av en stor gosse som du, att rycka någonting med våld från en flicka.“
„Jag vill inte göra dig illa, men det här tål jag, min själ, inte!“
Tom hejdade sig vid Pollys yttrande, liksom blygdes han för sig själv; men han var retad och ville inte ge vika. Om Polly hade gråtit litet just i detsamma skulle han givit efter, men olyckligtvis fnissade hon, ty Toms hotfulla ställning bildade en så löjlig kontrast mot hans dräkt, att hon icke kunde hålla sig. Och därmed var det gjort. Ingen flicka i världen skulle någonsin flina åt honom, än mindre stänga in honom som en barnunge. Utan ett ord vidare grep han Polly i armen, ty hon höll fortfarande handen med nyckeln i fickan. Med andra handen höll hon om klänningen och gjorde en stund ett tappert motstånd. Men Toms starka fingrar voro oemotståndliga, fickan gick sönder, handen kom fram, och med ett skri av smärta släppte Polly nyckeln på golvet.
„Det ä’ ditt eget fel om du gjort dig illa. Det var inte min mening“, mumlade Tom och försvann hastigt, medan Polly snyftade över sin vrickade handlov. Han gick ned, men inte i
