Den sista meningen tvang Fanny att lägga ihop boken med ett utseende av självförebråelse, ty hon hade själv yttrat dessa ord i ett utbrott av dåligt lynne, och Polly hade icke svarat därpå, ehuru hennes ögon tårades och hennes kinder brunno. Fanny öppnade sina läppar för att säga någonting, men kunde icke få fram ett ljud, ty där stod Polly och såg på dem med ett uttryck sådant de förut aldrig sett.
„Vad gör ni med mina saker?“ frågade hon i en låg ton, medan hennes ögon gnistrade och hennes ansikte växlade färg.
„Rosa visade oss en bok som hon träffat på, och vi tittade bara på teckningarna“, svarade Fanny och släppte boken som om den bränt hennes fingrar.
„Och läste min dagbok, ja, och skrattade åt mina presenter, och sköt sedan skulden på Rosa. Det var det simplaste jag någonsin sett, och jag förlåter er aldrig så länge jag lever.“
Polly sade allt detta i ett enda uppretat andetag, och liksom rädd att säga för mycket skyndade hon därför ut ur rummet med en sådan blick av blandad avsky, ledsnad och vrede, att de tre brottslingarna stodo stumma av skam. Tom hade icke ens en vissling till sitt förfogande; Rosa blev så rädd över detta utbrott av den milda Polly, att hon satt tyst som en råtta, medan Fanny, slagen av samvetsförebråelser, lade tillbaka de små värdelösa presenterna med aktningsfull omsorg, ty tanken på Pollys fattigdom hade aldrig kommit för henne såsom nu, och dessa obetydligheter, som hon tagit så noga till vara för att skänka dem därhemma, rörde Fanny och blevo vackra i hennes ögon. Då hon lade ifrån sig den lilla boken, kände hon sig mera gripen av förebråelserna däri än av några ord Polly kunde hava sagt, ty hon hade verkligen gjort narr av sin vännina, hon hade ibland visat henne förakt och varit oförsonlig för en obetydlig förseelse. Den sista sidan, där Polly tog hela skulden
66
