på sig och lovade att „riktigt försöka“ att vara mera snäll och tålig, trängde Fanny till hjärtat, smälte isen däromkring och kom henne att luta sitt huvud mot kappsäcken snyftande: „Det var inte Pollys fel; det var alltihop mitt.“
Tom, ännu röd av skam att hava blivit ertappad med en sådan gärning, lämnade den gråtande Fanny och gick manligt att söka reda på den förolämpade Polly och bekänna sina många överträdelser. Men Polly stod icke att finna. Han snodde omkring och sökte i varje rum, men inte en skymt syntes av flickan, och Tom började bli orolig. „Hon kan väl inte ha sprungit i väg hem, heller“, tänkte han och stannade framför klädhängaren. Nej, där satt hennes lilla, runda hatt, som Tom klappade ångerfullt, då han kom ihåg huru många gånger han ryckt den av henne till hälften eller dragit ned den över ögonen på den stackars Polly. „Kanske hon har gått ned till kontoret, för att tala om för pappa. Det vore då inte likt henne, äntligen. Jag skall i alla fall göra ett slag kring hörnet!“
Brådskande efter sina stövlar, ryckte Tom upp dörren till ett mörkt kontor under trappan, men höll på att falla baklänges av överraskning; ty där på golvet låg Polly med huvudet på ett par tofflor och i en ställning av förtvivlan. Tom tappade helt och hållet koncepterna till sitt ångerfulla tal vid denna sorgliga syn, och med ett bestört „Herre Jess!“ blev han stående och stirrade i uttrycksfull tystnad. Polly grät inte och låg så stilla, att Tom började tro att hon fått slag eller dånat, och lutade sig oroligt ned för att se på det känslofulla lilla knytet. En skymt av fuktiga ögonhår, en fyllig kind, rödare än vanligt, och läpparna öppna under häftig flämtning lugnade honom i detta avseende; och han tog därför mod till sig, slog sig ned på stövelknekten och bad om förlåtelse som en karl.
Polly var visst mycket ond, och jag skulle tro hon hade skäl att vara det; men hon var icke hämndlysten, och sedan det
