Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

skulle just till att skaka den hjärtligt, då han varseblev ett rött märke på handloven och visste varifrån det kom. Hans ansiktsuttryck förändrades, och han tryckte den knubbiga handen så milt, att Polly plirade för att kunna se vad det skulle betyda.

„Vill du förlåta mig det här också?“ frågade han viskande och smekte den röda handloven.

„Ja, det gör just inte ont nu.“ Och Polly drog handen tillbaka, ledsen att han sett det.

„Jag bar mig åt som ett fä, det är visst och sant“, sade Tom med ett uttryck av synnerlig ovilja, och just i detta löjliga ögonblick kom hans fars gamla kastorhatt nedstörtande över hans huvud och ansikte och gjorde ett lustigt slut på hans självförebråelser.

Naturligtvis kunde ingendera hålla sig från att skratta häråt, och när den togs bort, satt Polly upprätt och tycktes lika belåten med hans uppträdande som Tom med hans ögonblickliga försvinnande.

„Fanny är rysligt ledsen. Vill du ge henne en kyss och bli med henne, om jag hämtar henne?“ frågade Tom, då han erinrade sig sin medbrottsling.

„Jag skall gå till henne.“ Och Polly flög ut ur kontoret lika hastigt som hon flugit in och lämnade Tom sittande på stövelknekten med ett strålande anlete.

Huru flickorna gjorde upp sinsemellan vet ingen, men efter, mycket samspråk under tårar, kyssar och skratt blev misshälligheten bilagd och fred sluten. Ett svagt töcken dröjde ännu i luften efter stormen, ty Fanny var mycket ödmjuk och öm om aftonen, Tom en smula tankfull, men överdrivet artig, och Polly fann sig lika belåten som varje annan mänsklig varelse med smekningarna efter förolämpningen.


69