förstörde hennes lynne. innan hon for hemifrån tyckte hon att hennes nya vita muslinsklänning med de sprittnya blå banden vore den mest eleganta och passande kostym hon kunde få; men nu, när hon fick se Fannys skära sidenklänning med en vit tarlatanstunique och otaliga pös, rosetter och remsor, förlorade hennes enkla toalett allt behag i hennes ögon och tycktes henne helt barnslig och gammalmodig.
Även Rosa var mycket bättre klädd än hon och såg helt präktig ut i sin körsbärsfärgade och vita dräkt med ett skärp så stort, att hon knappt kunde bära det, och små vita kängor med röda knappar. Bägge hade halsband och braceletter, örringar och broscher; men Polly hade ingen prydnad, undantagandes den enkla medaljongen på ett blått sammetband. Hennes skärp bestod endast av ett brett blått band, knutet i en enkel ögla, och i de vackra lockarna hade hon endast en blå rosett. Hennes enda tröst var medvetandet att den anspråkslösa berten som slöt sig kring de runda axlarna var äkta spetsar, och att hennes kängor kostade nio dollars.
Till trots för sina ansträngningar att vara nöjd och att inte fråga efter att hon var enklare än de andra, föll det sig litet svårt för Polly att se glad ut. Ingen anade vad som försiggick under muslinet, förrän farmors kloka, gamla ögon upptäckte den lilla skuggan i Pollys sinne och gissade orsaken därtill. Efter slutad toalett gingo de tre flickorna upp för att visa sig för de äldre, som uppehöllo sig i farmors rum, där Tom höll på att förhjälpas i en förfärlig styv krage.
Rosa kråmade sig som en liten påfågel, och Fanny gjorde en ståtlig nigning, då alla vände sig om för att se på dem; men Polly stod stilla, och hennes blick flög från den ena till den andra med ett oroligt frågande uttryck som tycktes säga: „Jag vet att jag inte är bra, men jag hoppas att jag inte ser alltför illa ut.“
72
