„Hon borde ha en blombukett; det passar alltid för unga flickor“, sade mrs Shaw, som inom sig tyckte att hennes flickor togo sig vida bättre ut, ehuru hon icke kunde neka att Polly hade det mest tilldragande ansiktet.
„Nå, bevara mig! Jag glömmer ju mina blomsterkvastar för att beundra flickorna; tag fram dem, Tom!“ och mr Shaw visade med en nick på en ask, som stod på bordet och tycktes intressant.
Fattande dem upp och ned, framtog Tom tre små buketter av olika färg, storlek och sammansättning.
„Nej, pappa, så snällt av dig!“ utbrast Fanny, som sedan den sista skrapan icke vågat taga emot så mycket som ett blomblad.
„Å, din far var en mycket artig ungherre förr i världen“, sade mrs Shaw med ett dumt skratt.
„Ah, Tom, det är ett gott tecken när du ger dig tid att tänka på att göra dina små flickor ett nöje!“ Och farmor klappade sin sons kala huvud, som om han endast varit en adertonåring.
Thomas junior hade först låtit höra en något hånfull fnysning, men när farmor berömde hans far, tänkte unga herrn något närmare på saken och betraktade blommorna med mera aktning, då han frågade. „Vilkendera skall nu den eller den ha?“
„Gissa“ sade mr Shaw, nöjd att hans ovanliga omtänksamhet haft en sådan verkan.
Den största var en riktig orangeribukett av teblomknoppar, luktfri ljung och andra drivhusväxter; den andra var en handfull nejlikor och resedor, med några bjärtare styvmorsblommor och en doftande liten ros i mitten, den tredje en liten kvast av röda och vita vildblomster och gröna blad.
74
