på sig, steg fram till Polly, bockade sig stelt, sträckte ut armbågen och sade högtidligt: „Får jag den äran, miss Milton?“
Han gjorde det så likt de större kavaljererna han möjligtvis kunde och väntade att Polly skulle bli smått förlägen. Men därpå bedrog han sig alldeles, ty efter en blick av överraskning skrattade hon honom mitt i ansiktet och tog honom i handen, sägande hjärtligt:
„Ja, visst får du det; men var inte dum, Tom.“
„Ja, Fanny påstod att jag skulle visa mig gentil, och därför bjöd jag till“, viskade Tom och tillade i det han med en nästan förtvivlad min slog armen om sin dam: „Håll i duktigt, så slå vi oss nog igenom på något sätt.“
Musiken spelade upp och det bar utav; Tom stretade åt den ena sidan och Polly åt den andra, under långt ifrån behagliga rörelser.
„Håll takt efter musiken“, flämtade Polly.
„Kan inte; har aldrig kunnat det“, genmälde Tom.
„Håll jämna steg med mig, då, och trampa mig inte på tårna“, bönföll Polly.
„Å, strunt! Hoppa på du bara, så komma vi nog till rätta småningom“, mumlade Tom och svängde omkring sin olyckliga moitié så häftigt, att bägge så när stupat på näsan.
Men de kommo inte „till rätta småningom“, ty i sina förtvivlade ansträngningar att göra sin plikt, hade Tom så när tillintetgjort den stackars Polly. Han stampade, han hoppade, han åkte, han slängde henne till höger, släpade henne till vänster, skuffade henne mot folk och möbler, trampade henne på fötterna, skrynklade ned hennes kläder och gjorde sig till ett åtlöje i allmänhet. Polly var mycket besvärad, men då alla andra flögo omkring på ungefär samma sätt, fördrog hon det så länge hon kunde i medvetande att Tom gjort sig till martyr för plikten och var tacksam mot honom för hans självuppoffring.
