henne och sade med den lediga, men likväl aktningsfulla ton, som hon tyckte så mycket om:
„Får jag dansa ett varv med er, miss Polly?“
„Ack, ja! Jag riktigt spritter av danslust.“ Och Polly sprang upp med bägge händerna utsträckta och en så erkännsam min, att mr Sydney beslöt att hon skulle få så många varv hon behagade.
Denna gång gick allt lyckligt, och då Tom återvände efter ett fruktlöst sökande, blev han flat att se Polly kretsa behagfullt kring rummet, förd av den utmärktaste kavaljeren.
„Ja, det där ä’ någonting annat det“, tänkte han, då han med blicken följde Pollys bronskängor som rörde sig fram och åter i fullkomlig takt efter musiken. „Jag kan inte förstå hur Sydney kan föra så väl; men det måste vara roligt och, min själ, skall jag inte lära mig det!“ tillade Shaw junior, med en eftertrycklig åtbörd som slet den sista knappen ur hans handskar.
Polly dansade tills musiken tystnade, och innan hon fick tid att tacka mr Sydney så varmt som hon önskade, steg Tom fram och sade, med sin mest storståtliga min:
„Du dansar utmärkt, Polly. Visa mig nu bara någon som du tycker ser trevlig ut, så skall jag laga du får dansa med honom, vem det än må vara.“
„Jag vill inte ha någon av herrarna; de ä’ så högdragna och bry sig inte om att dansa med mig; men de där gossarna därborta tycker jag om, och om de ha lust, vill jag gärna dansa med någon av dem“, sade Polly efter en blick kring salen.
„Jag skall trava fram med hela högen.“ Och Tom förde glättigt fram sina vänner som alla beundrade Polly ofantligt och kände sig stolta över företrädet framför de „stora kaxarna.“
Polly fick inte sitta efter detta, ty gossarna höllo henne beständigt i sväng; och hon var så lycklig, att hon aldrig såg
