Ni tycker väl inte illavara om jag mankerar?“ Och Polly såg upp på sin högreste kavaljer med en blick som tydligt utvisade att uppoffringen var på hennes sida.
„Nej, inte alls. Låt lillan få sig en duktig vals, så se vi på“, sade mr Sydney med en nick och ett småleende.
„Det ä’ ett litet älskligt naturbarn“, sade mr Shaw då Polly och Rosa dansade bort.
„Hon blir en förtjusande kvinna, om hon inte blir bortskämd.“
„Det har ingen fara. Hon har en förståndig mor.“
„Jag kunde tro det.“ Och Sydney suckade, ty han hade nyss förlorat sin goda mor.
När supén anmäldes råkade Polly att vara invecklad i samtal eller rättare ett försök till samtal med en av de „dryga“ herrarna, som Fanny hade presenterat. Han förde naturligtvis miss Milton till matsalen, placerade henne i ett hörn och sedan han serverat henne med en glaceklick och en bakelse, ägnade han sig åt sitt eget välbefinnande med ett sådant intresse, att Polly skulle farit illa, om icke Tom kommit till hennes undsättning.
„Jag har sökt dig överallt. Kom med mig, och sitt inte här och svält“, sade Tom med en föraktfull blick från hennes tomma talrik till hennes oartiga kavaljers som var rågad med goda saker.
Följande sin ledsagare gick Polly in i det stora skafferiet mellan matsalen och köket, och här fann hon ett litet muntert sällskap som festade i ro för sig själv. Rosa och hennes hjärtevän „Gvace“ sutto på biscuitdosor av tenn; Sherry och Spider tronade på isskåpet, medan Tom och Rumple försågo sällskapet med förnödenheter.
„Här var trevligt“, sade Polly, då hon blev mottagen med ett slammer av skedar och viftande med servetter.
