„Kryp nu upp på den här fjärdingen, så skall jag se till att du får så mycket du behöver“, sade Tom och satte för henne en bricka samt utdelade därefter sina order med ett fint utseende av myndighet.
„Ser du, vi ä’ ett rövarband, och det här ä’ vår håla, och jag ä’ kapten; vi överrumpla förbigående och ge oss ut ibland och komma igen med rov. Nu, Rumple, skall du gå och hämta en brödkorg, och jag skall passa på när Karin kommer med en ny ostronbricka; Polly måste ha några ostron; Sherry, spring du ut i köket och hämta en kopp kaffe. Spider, skrapa ihop salladen och räck fatet ut genom gluggen efter mera. Ät nu, Polly; mitt folk skall vara tillbaka med mera i rykande rappet.“
Vad de hade roligt i det där skafferiet, vilka djärva röverier på geléskålar och biscuitdosor, vilka lyckliga strövtåg in i matsalen och köket, vilka lömska anfall på den stackars Karin och betjänten som gjorde sitt bästa, men var hjälplös i rövarhordens händer! Kalaset var för övrigt ganska oskyldigt, ty vin var icke tillåtet, och de ridderliga rövarna hade så bråttom med att skärmytsla för damernas behov, att de inte hade tid att äta sig sjuka. Ingen saknade dem, och när de lämnade sin håla var kalaset slut undantagandes för några glupska ungherrar som ännu dröjde bland kvarlevorna.
„Så där göra de alltid; skuffa undan flickorna i vråarna, ge dem en liten smakbit av någonting och gå sen och proppa i sig allt vad de orka“, viskade Tom med en överlägsen min, glömsk av vissa privatbanketter, som han höll sedan sällskapet avlägsnat sig.
Efter supén dansades kotiljong, och då Polly icke kunde deltaga däri satte hon sig i en fönstersmyg och såg på. För en stund roade det henne såsom någonting alldeles nytt, och de små nätta deviserna tycktes henne helt förtjusande; men småningom sköt det stygga ogräset, avunden, åter upp inom henne,
82
