och det började gräma henne att hon skulle sitta bortglömd; medan de andra flickorna fingo löjliga papperskostymer, lustiga bonbons, blommor, band och allehanda smakfulla småsaker som utgöra flickors förtjusning. Alla voro sysselsatta; mr Sydney dansade, Tom och hans vänner sutto i trappan och resonerade, och Rosas sällskap hade dragit sig undan till biblioteket för att leka.
Polly försökte att överinna den stygga känslan, men det tröttade henne, till dess hon kom ihåg någonting som hennes mor en gång sagt henne. „När du känner dig vid dåligt lynne, så försök att göra andra glada, och du skall snart bli glad själv.“
„Jag skall försöka“, tänkte Polly och såg sig omkring efter vad hon kunde göra. Ljudet av en träta i biblioteket ledde henne dit. Rosa och de små flickorna sutto i soffan och talade om varandras klädsel som de hört sina mammor göra.
„Ä’ din kostym införskriven?“ frågade Grace.
„Nej ä’ din?“ svarade Blanche.
„Jo, du? Och den ä så dyr — så dyr.“
„Jag tycker inte den ä’ så vacker som Rosas.“
„Min ä’ gjord i Newyork“, sade miss Shaw och slätade med välbehag sina klänningsskört.
„Jag kan inte klä’ mig så fint nu, förstås, för mamma bär sorg efter någon“, anmärkte miss Alice Lovett, som kände vilken vikt denna omständighet förlänade henne, då den yttrade sig i form av ett agathalsband.
„Nå, jag bryr mig inte om att min kostym inte är från Newyork; min kusin hade i alla fall tre sorters vin på sin bjudning — jo, jo, ni“, sade Blanche.
„Nej, hade hon det?“ Och alla flickorna syntes djupt slagna, till dess Rosa anmärkte med en löjlig efterhärmning av sin far sätt:
