som om importerade klänningar, coupéer, tävlande bröder och dylikt aldrig funnits till.
„Nå Polly, vad tycker du om kalaset?“ frågade Fanny, då den sista gästen var borta.
„Jo mycket, men jag tror inte det vore nyttigt för mig att vara med om många“, svarade Polly långsamt.
„Varför inte?“
„Jag skulle inte få riktigt roligt, om jag inte vore fint klädd och finge dansa hela tiden och bli beundrad — och allt det där.“
„Det trodde jag du inte frågade efter“, utbrast Fanny överraskad.
„Jag trodde det tills i afton; men det gör jag verkligen, och då jag inte kan få det, så ä’ det lyckligt att jag far hem i morgon.“
„O, snälla du! Det ä’ sant! Vad skall jag ta mig till utan min ’söta Polly’, som Sydney kallar dig?“ suckade Fanny och bar bort Polly att smekas av de andra.
Dagen därpå upprepades Fannys fråga av alla, och många kärliga blickar följde den lilla gestalten i gråa klänningen som gick så lugnt omkring och uträttade för sista gången dessa små tjänster som skulle bidraga att göra henne uppriktigt saknad. Polly skulle fara strax efter middagen som skulle intagas tidigt, och sedan hon packat sin kappsäck, med undantag av ett rum, blev hon tillsagd att gå och taga en promenad, medan farmor gjorde resten. Polly misstänkte att man ämnade bereda henne en angenäm överraskning, ty Fanny föreslog icke att göra henne sällskap, Rosa strövade omkring med någonting under förklädet, och Tom hade nyss förut kilat in i mammas rum på ett mycket hemlighetsfullt sätt. Polly följde emellertid vinken och gick bort, njutande i tanken av de okända skatter hon skulle föra hem.
