„Mrs Davenport är släkt med mamma.“
„Det har du aldrig sagt oss förut.“
„Davenports ha varit borta några år, så att jag alldeles glömt dem. Men när jag gjorde upp min plan, insåg jag att jag måste ha ett eller par framstående namn för att göra mig känd, och jag skrev därför till mrs Davenport och frågade om hon ville hjälpa mig. Hon var nog snäll att komma och hälsa på oss, och det är hon som skaffat mig de där eleverna, för vilket jag inte kan tacka henne nog.“
„Var har du inhämtat så mycken världslig klokhet, Polly?“ frågade mr Shaw, då hans fru lutade sig tillbaka i sin stol och tog fram sitt luktsalt liksom om den upptäckt hon gjort, varit för mycket för hennes nerver.
„Den har jag inhämtat här, sir“, svarade Polly skrattande. „Förr tyckte jag att rekommendationer och dylikt voro obehagliga saker och ingenting att stå efter, men jag har blivit klokare nu, och till en viss grad vill jag gärna draga nytta av varje fördel, som står mig till buds och kan fås med heder.“
„Varför lät du inte oss hjälpa dig i början? Jag kan försäkra dig, vi skulle gjort det med glädje“, inföll mrs Shaw, som riktigt brann av begäret att bli känd som beskyddarinna jämte mrs Davenport.
„Jag vet det; men ni ha alla varit så snälla mot mig, att jag inte ville besvära er med mina små planer förrän jag tagit de första stegen. För övrigt visste jag inte om ni skulle velat rekommendera mig såsom lärarinna, fastän ni kanske håller utav mig en smula såsom rätt och slätt Polly.“
„Naturligtvis ville vi det, Polly lilla, och vi önska att du måtte ta Rosa och genast lära henne dina täcka sånger. Hon har en vacker röst och behöver verkligen undervisning.“
Ett lätt småleende krusade Pollys läppar, då hon tackade för den nya eleven, ty hon erinrade sig mycket väl huru mrs
94
