af den tredje, til des degen blir som en lagom tjock gröt, hwilken klappas med armarna öfwer hwarannan, tils han börjar skina, då fordrar man så mycket mjöl, som efter hand kan wäl inknådas, tillika med jästen, som bör wara god; och sedan degen är wäl betäckt och börjar fullt jäsa, göres han åter up med så mycket mjöl, at man efter den sista jäsningen ej behöfwer at baka up honom med mera mjöl på bordet, än så, at han ej fastnar. Detta sätt at baka, gör brödet lättare och snarjästare, emedan alt det mjöl, som brukas in efter jäsningen, kan anses för rådt, emot det första, och gör således til brödets godhet, det första arbetet om intet. När ugnen sedan är lagom, som hwar och en bör förstå, och brödet efter en wacker upjäsning gräddat, samt wid uttagningen wäl åtskildt och warmt uphängt i taket til torkning, torde spiskakan smaka mången bättre än Bagare-hwetebröd.
Skulle säden wara sötig, underhjelper arbetet til des lättnad, och om degen under jäsningen lösnar för mycket, gör man up honom flere gångor med mjöl, til des han efter jäsningen kan låta handtera sig; ty om den lilla kakan, som ej har wärma nog, at utjäsa råheten, beswäras med för mycket mjöl, blir hon tung och obehagelig at äta. Förfarna hushållerskor bruka äfwen, at kasta rödheta runda gråstenar här och där i tråget, som draga en god del af det söta åt sig, dock kan man försäkra, at utom arbetet äro alla försök fruktlösa. Brödet, som til myckenhet förtäres af den arbetande hopen blir ock mera sundt för magen, då arbetet befriat kernan ifrån sin naturliga tyngd.
