watten slås på, och då det börjar koka, bör altid en person stå jämnt med en klubba och krama påsarna at de släppa det feta eller kådan ifrån sig, som skummas uti et käril, så fort det kommer up, men litet watten bör först slås deruti, så at kådan intet fastnar wid; då hon är tilräckligt styf, wärmes kärilet så, at det släpper henne. Til et halft pund af denna kåda tages 3 marker skirad talg, och ljusena stöpas ej för tjocka, emedan de då röka för mycket. För rökens skull kunna de ej nyttjas i tilslutna rum, men i kök och alla uthus äro de bättre än andra. De göra mycket ljust i rummet med sin klara låga, kunna ej brytas af, emedan de äro sega, och blåsa ej ut, om man bär dem bara i wädret, samt är en god besparing på talg.
Om Kalfwars upfödande.
Äro många meningar anmärkte; men intet är bättre och säkrare, än at låta kalfwen di modren i 14 dagar. Åtskilliga förkasta denna mäst naturliga sedwanan, af fördomar, som skulle den werka ledsamma påfölgder i längden; at kalfwen skal di sig sjelf eller andra, då han blir ko, at modren skal förlora uti mjölkningen, och mera sådant; men af långlig ärfarenhet kan man försäkra, at intetdera sker, om man anställer saken på följande sätt.
Kalfwen bindes med et kort tåg brede wid modren, så snart han af henne är renad; kon mjölkas likafullt sina wissa tider, som gör at hon ej wänjes ifrån mjölkning, och at mjölkådrorna få bättre fart. I början får man wisst hälften råmjölk med kalfwen, men fast man får litet eller intet sedan han blir större, bör man likafullt låta mjölkningen gå för sig. I 14 dagar kan modren föda honom och
