han kall på tungan tål hon mera, men är han warm, skyndar man henne ifrån elden; dock intet på det skadeliga sättet at lägga ner henne för elden at torka til des hon skal anrättas; men då taga henne af spettet och lägga henne emellan fat, at i spisen få hållas warm, derest hon blifwit för fort färdig. Under stekandet, stickes hon då och då med en knif, som har den nyttan med sig, at köttet öpnas för hettan och smöret får göra sin tjenst; man behöfwer ej frukta, at saften på detta sätt skal förloras, ty igenom hastig stekning bibehålles han bättre än igenom en långsam torka för elden.
Foglar och alt annat wildt förlorar sig snart under stekningen; ty bör spettet straxt i början komma för frisk eld och begjutas flitigt med smör, sedan steken blifwit wäl öfwerströdd med mjöl och salt, och då det röker utur skråfwet, som wäl efterses, bör han på stunden tagas af spettet. Fogeln har en fin spiritus, och så snart den är förswunnen, lämnar han et torrt och osmakligt kött efter sig.
Man förbehåller sig, at ingen må illa uttyda dessa enfaldiga underrättelser, hwilka endast äro antecknade för deras skull, som ej fått insikt i grunden af kokkonsten, och äro således ursäktade, om de ej göra sin sak wäl, så länge ingen sagt dem något bättre. Detta lilla arbete är endast gjort til landtqwinnors tjenst, som näppeligen sett någon tilspökad Guds gåfwa, mindre lagt handen wid des beredande til sina hushålls stora förmån och lycka.
För wighetens skull kan man äfwen steka foglar uti en gryta med täpt låck; man lägger då smör i bottnen och den späckade fogeln med bröstet
