upkokadt, som altid måste ske med frisk eld, lägges gäddan uti med nerwänd rygg, och sedan man slagit en jungfru ren ätticka dertil, sättes låcket på och kokas friskt, til des man känner at hon släpper de fenor lätt som sitta wid hufwudet, då hon straxt omwändes på fatet och ätes med hwad sauce som behagas.
En kokerska måste noga akta sig, at en sådan gädda som är stor ej må komma rå på bordet, som ofta händer: ty bör hon wara försedd med torra stickor, och täta låck på kokkjettilen. En wan hand, och den som har håg och wilja at göra wäl, felar hwarken i detta eller andra fall.
Id.
Är en lös fisk och bör derföre så mycket mera waktas för watten. Då han är sönderskuren i lagom stycken, lägges han uti et djupt fat och beslås med ätticka, hwaruti han står en stund. Då han kokas, twättas han i samma ätticka och bör hufwudet koka en stund förut, innan den öfriga fisken lägges uti. Wil man kosta på honom et halft qwarter ätticka under kokningen, blir han til smaken en god swänsk karp.
Gjös.
Fordrar ock sin lilla kunskap, om han ej skal bli för lös i köttet; om han är lefwande bör han ej eller sköljas, men torkas med et kläde. Man lägger styckena i kallt watten med salt och et halft qwarter ätticka, då han efter kokningen emot wanan blir tämligen hård i köttet.
Lake.
Bör gjälas så snart han kommer ur wattnet, annars förtär han lefren, hwarföre den lake som
