Trägårds Frukter.
Tyckas ej ännu til sin rätta nytta och besparing wara kände ibland oss, då wi årligen behöfwa at rikta utlänningen för granlåter. Hade smaken ifrån början blifwit orubbad i sin enfald, så torde wi längesedan hafwa wetat betjena oss af wåra inhemska drufwor och bär, som til sit slag äro både mångfaldiga, läckra och passande både til hälsa och wällust. Tilgångar af dylika frukter böra wisst icke tryta uti et land, där en myckenhet annars onyttiga stenbackar ärbjuda sin tjenst til en så lätt plantering, som at nedsticka några qwistar i jorden, för at inom 2 eller 4 år få skörda en myckenhet af både goda och nyttiga bärsorter. Men som få trägårdsägare weta at betjena sig af desse slags frukter til annat, än at äta dem af buskarne, då tilfälle ej gifwes til afsalu, lärer wäl saken blifwa i sit gamla skick, stenbackarne stå öde, och myntet wandrar utur landet för at upsöka och hemföra saker för den wällustiga gomen, som ofta äro skadliga och mindre smakliga, än dem man med egen flit och omtanka kunde få i sit eget land.
Winer af åtskilliga slags inhemska bär, äro ju både tilwärkade, försökte och gillade, så at kännare funnit åtskilliga af dem öfwergå de utländska? hwarföre då wårdslösa en så stor naturens gåfwa, som i sin plantering och skötsel fordrar den minsta delen af arbetarns swett?
Plommon, bruna körssbär, stickelbär, winbär, hallon, wäxa och förkofra sig bäst i torra stenbackar, som ligga emot solen, och behöfwa således ej taga bort någon fläck för andra wäxter; men allena hägnas, hwart 5:te eller 6:te år befrias ifrån hwitrot,
