som äro aldeles hela, tages wackert up med en gaffel, och köttet som är då ganska mört och wäl smakande anrättas för sig sjelf, at ätas jämte kåhln.
Det är anmärkningswärdt, huru desse delar på detta sättet göra hwarandra gagn; det spiritueusa af köttet meddelar kåhlen sin styrka, som gör honom mör och wälsmakande, och denna åter gifwer köttet sin vegetabiliska saft, som gör det snarkokadt och mört, så at et hårdt kött på detta wiset blir godt och fullkokadt, fast kåhlklyfterna behålla sin form. De som behaga försöka, skola säkert finna sig bättre wid detta minst beswärliga sättet, än wid alla andra konstiga tilredelser af hwitkåhl.
Surkåhl.
Är minst rörig då han tillagas under namn af fattigkåhl; hwilket namn passar honom bäst, emedan han mera mister än winner i smaken af för många tilsatser.
Så snart kåhln är uphuggen utur landet skrädes hufwudet wäl, ståcken skäres bort och göres med en knif fyra djupa skårror igenom strånken, dock så at hufwudet håller ihop på öfra sidan. Man har då upkokadt watten tilreds i bryggpannan, hwaruti kåhln warsamt nedlägges, och förwälles en stund, tages sedan up och lägges hwar för sig på utbredd halm, och fortfares härmed så länge tils alt är slutadt, han ligger då öfwer natten för at wäl få kalna, och nedsyltas dagen derpå uti en tät och rensmaklig tunna, på det sättet, at man breder några blad i bottnen, saltar litet, och sedan et tätt hwarf med kåhl, hufwuden som wändas up åt med strånksidan, litet dill, salt och kummin strös der åfwanpå,
