Sida:En liten lustresa.djvu/100

94

än benena efter handen. — När pigan blef olyckan varse, började hon jemra sig och klaga: ack och ve! husbonden slår ihjäl mig i morgon. — Hur är det fatt, frågade knekten. — Pigan sade honom då, under många tårar och snyftningar, hvad som hade skett. — Är det icke värre, yttrade knekten, så bör du gifva dig tillfreds; skadan kan lätt hjelpas. Vi skola lägga en annan hand, ett annat stycke tunga och ett par andra ögon på tallricken, — Hvar skola vi taga dem ifrån? sade pigan. — Det vet jag råd för, sade knekten. Galgen står icke långt härifrån och der hänger en tjuf, som ännu bör vara färsk, ty han hängdes helt nyligen. Af honom skall jag gå och skära handen. — Gör det, sade pigan, men glöm ej, att det är venstra handen, som vi behöfva. — Nej, sade knekten, jag skall ej glömma det. Sedan fortfor han: i går slagtades här i huset ett får; och som det ej mera har sin tunga af nöden, kan du med godt samvete gå och annamma ett stycke deraf. — Det kan jag visst, sade pigan. — Hvad slutligen ögonen angår, sade knekten, så skola vi gemensamt rifva dem ur skallen på kattkanaljen, ty han har ingalunda bättre förtjent, — Det skola vi, sade pigan. — Sedan hon och hennes vän, knekten, slutat sitt samtal, skredo de strax till verkställighet af be-