Sida:En liten lustresa.djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs
99

Och riksråda sto’ der frå måren te qvälln;
Den ene höll stopet, den andre putelln
 Så grömmelig.

Jag skulle nog meddela mera, om jag tordes; men jag törs icke. Saken är nemligen den, att slagdängan, som för hvarje strof blir mer och mer komisk, i och med detsamma blir mer och mer cynisk. Det är således Anständigheten, som här säger: stopp! — Du känner väl Anständigheten? Hon är första kammarfröken hos Hennes Nåd Sedligheten, samt gör les honneurs i huset, så ofta Hennes Nåd sjelf ligger sjuk af gikt och podager , hvilket numera alltid är händelsen. Och mot Anständighetens dommar gilves ingen appell. Ej heller mäktar någon att trotsa dem; ty hon har Enfalden, den allsvåldiga Enfalden, som aldrig ligger sjuk, till vän och beskyddarinna. — Ställer man sig på en rent æsthetisk ståndpunkt, så kan man visserligen räsonera så här: «frågan, om ett vitterhetsarbete skall vara anständigt eller icke, är lika så slug som frågan, om en triangel skall vara grön eller blå. Triangelns natur är att vara triangel, och grönheten och blåheten höra ej dit. Likaså gälla i vitterheten hvarken anständighet eller oanständighet, utan — skönt eller icke skönt? — »that is the question!» —