Sida:En liten lustresa.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs
100

Men — det är vådligt att ställa sig på en rent æsthetisk ståndpunkt; och jag råder en hvar, som för- fogat sig dit, att tala lagom högt. Bäst är att hviska — såsom den lydiska hårfrisören gjorde, då han ville afbörda sig sin upptäckt, att Kung Midas hade åsneöron[1].

Vi voro nu framkomne till Berg och tiden var inne, då jag skulle honorera mina löften till Måsse. Fördenskull tillitade jag min plånbok och gaf honom en gammal tjugofyraskilling med kappråck, hvarpå någon — förmodligen en fattig, humoristisk litteratör — skrifvit orden: sat sapienti! Måsse tog emot, men hade ej tid att tacka.

  1. För att corroborera, illustrera och complettera ofvanstående rader, vill författaren citera ett par yttranden af ett par jättar i litteraturens verld, Voltaire och Jean Paul.

    Den förre säger: ”Plus les moeurs sont dépravés, plus les expressions deviennent mesurées; on croit regagner en langage ce qu’on a perdu en vertu.”

    Den sednare yttrar sig så här: ”In der ächtkomischen Darstellung gibt es so wenig wie in der Zergliederkunst (und ist nicht jene auch eine, nur eine geistigere und schärfere?) eine verführende Unanständigkeit; und so wie der Blitzfunke ohne Zünden durch Schiesspulver aber am Eisenleiter fährt, so lauft am komischen Leiter jene Flamme nur als Witz ohne Schaden durch die brennbare Sinnlichkeit hindurvh.”