Han gaf sig genast, mer dansande än gående, å väg till gästgifvargårdens krogstuga, och sjöng under tiden en visa, hvaraf jag ej minnes mer än den enda raden:
»Lönen min tar krögaren, och krögaren tar fan.»
Snart blef han omgifven af en hop barn och slödder, som hurrade och ropade: «Tok-Måsse är här!» — Ett par ögonblick stod jag och tittade efter honom, men gick sedan kanalbanken utföre, med slussarne till höger om mig.
Under vägen fann jag mig befogad att stanna en gång. Det var vid en hasselbuske, som stod och gjorde sig grön på ett par stegs afstånd. Hvarför jag stannade, angår ingen. Nog al — jag intog en passande position och stötte då med foten på något, som låg och blänkte i gräset. Om en liten stund lutade jag mig ned för att upptaga detta något — och se! det var ett ståtligt cigarrfodral, utsydt på ena sidan med en lyra af stål- och silfverperlor, samt på den andra med en blomma af mångfärgade glasperlor. Aha! — tänkte jag — detta har någon bland «Orphei Vänner» tappat. Det skall bli rätt nöjsamt, att få lemna klenoden åt sin egare tillbaka.
Ju närmare jag kom den stora löfsal, som löjtnant K-s gästfrihet upprest åt förbemälte «Vän-
