Sida:En liten lustresa.djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs
103

två af dem hade fallit i famnen — eller i lufven — på hvarandra. Gungbrädet låg nere på marken, liksom ett ogilladt utskotts-betänkande, och träbockarna, som skulle understödja det, hade sjelfva, liksom underhaltiga argumenter, måst vän­da skacklorna i vädret. En stor broms flög och surrade härs och tvärs derinne. Jag supponerade, att han var utgifvare af riksdags-tidningen.

Tohu vabohu! — sade jag halfhögt och suc­kande.

Hvad talar du för språk, min bror? — svarade en person, hvars närvaro jag ej förr blifvit varse och som gick der och fnaskade och syntes leta efter något. — Söker du Orphei Vän­ner — fortfor han — så träffar du dem på Or­men Långe, dit de redan begifvit sig och dit äfven jag skall styra kurs, så fort jag hunnit få rätt på min förb— hatt.

När skall ångbåten afgå? — frågade jag.

Klockan sju — svarade personen — men hon fattas ännu en qvart.

Hatten hittades om ett par minuter och jag spatserade sedan ned till ångbåten, arm i arm med den nyssnämnda personen. Jag behöfver ej säga, hvad han egentligen hette, utan skall i stället kalla honom «jordens son,» ett namn, som han företrädesvis förtjente; ty som han hade låg i