Sida:En liten lustresa.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs
113


Huru väl — tänkte jag — om fejden mel­lan de stridiga samhällselementerna kunde slutas så fredligt, som striden mellan venstra och högra ögat, mellan munnen och näsan! Men dertill är ingen utsigt. Börden och penningen, Baal och Mammon, kämpa i blind förbittring om herraväl­det, och den sednare vill icke bättre, än nedrifva den förres tempel, för att på samma domi­nerande plats bygga ett nytt åt sig sjelf. Ingen­dera ser, att deras anspråk äro lika underhaltiga och af samma skäl. Ty hvad är väl både det ärfda namnet och det ärfda kapitalet annat än transporter af andras förtjenst, de der kunna begagnas och njutas utan egen? För det förvärfda namnet och det förvärfda kapitalet må menskligheten gerna knäböja, så vidt de förvärfvats med ära och användas med sträng hänsigt till maximen: alla menniskor äro bröder. Men i och med detsamma metamorphoseras ju börd och penning till dygd och snille! De två sistnämnda äro ock de jure — fast icke de facto — mensklighetens sanna aristokrater. De allena kunna, vid någon påkommande opposition mot deras höghet, svara som näsan svarade munnen: »Gud har pla­cerat mig så!»


8