Huru väl — tänkte jag — om fejden
mellan de stridiga samhällselementerna kunde slutas
så fredligt, som striden mellan venstra och högra
ögat, mellan munnen och näsan! Men dertill är
ingen utsigt. Börden och penningen, Baal och
Mammon, kämpa i blind förbittring om
herraväldet, och den sednare vill icke bättre, än
nedrifva den förres tempel, för att på samma
dominerande plats bygga ett nytt åt sig sjelf.
Ingendera ser, att deras anspråk äro lika underhaltiga
och af samma skäl. Ty hvad är väl både det
ärfda namnet och det ärfda kapitalet annat än
transporter af andras förtjenst, de der kunna
begagnas och njutas utan egen? För det
förvärfda namnet och det förvärfda kapitalet må
menskligheten gerna knäböja, så vidt de
förvärfvats med ära och användas med sträng hänsigt
till maximen: alla menniskor äro bröder. Men i
och med detsamma metamorphoseras ju börd och
penning till dygd och snille! De två sistnämnda
äro ock de jure — fast icke de facto —
mensklighetens sanna aristokrater. De allena kunna, vid
någon påkommande opposition mot deras höghet,
svara som näsan svarade munnen: »Gud har
placerat mig så!»
