Sida:En liten lustresa.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs

118


Lilla samvetet Fann för godt att rymma fäl­tet, och jag fick sedan gå ostörd till sängs. Djupt och länge sof jag, ja långt in på andra förmid­dagen, och skulle sannolikt sofvit till middagen, om jag ej blifvit väckt af en ohygglig dröm. Du torde hafva märkt, att de föreställningar, dem man bortvisar eller undantränger, medan man be­finner sig i vaket tillstånd, äro just de, som före­trädesvis återkomma, då man sofver och drömmer. Detta fenomen kan — i brist på bättre förkla­ring — förklaras så, att alla föreställningar hålla sig för lika goda, hvadan en och hvar af dem vill, förr eller senare, taga ut sin rätt. Den före­ställning, som tillförene undanträngd, nu kom till­baka i min dröm, var ormen — nemligen or­men, som jag såg i backen vid Malforss. Den kom tillbaka — sade jag — men i så fantastisk ge­stalt och under så förändrade omständigheter, att det fordras hela min — och kanske, till för­stärkning, äfven din — skarpsinnighet till att igenkänna honom för en och samme.

Jag drömde mig tillbaka till mina studentår, och att jag vistades hemma hos mina föräldrar öfver sommaren. En dag, efter slutadt middagsmål, tog jag en bok i handen och gick ut i en närbelä­gen äng och lade mig i gröngräset att läsa un­der en ek vid sjöstranden. Var det böljornas