120
byttan, så fort ormen krupit dit; ty slipper han dädan med lifvet, sa förföljer han herrn i evighet.
Undertecknad: tack, fader Jonas, för det goda rådet! Farväl!
När jag kom hem, berättade jag min historia och skrattade. Men fruntimmerna — särdeles ett par gamla tanter — togo saken allvarsamt och yrkade, att jag borde följa det råd, som fader Jonas gifvit. Till en början sträfvade jag emot; men ingen kan disputera med fruntimmer — aldraminst med gamla tanter — utan att slutligen nödgas säga: concedo! Fördenskull fogade jag mig efter deras önskan, och satte mig tålmodigt ned på en stol och lutade mitt hufvud med öppen munn öfver en bytta mjölk. Snart kände jag, huru det iskalla småningom öfvergaf de lägre regioner, i hvilka det hittills huserat, samt bugtade sig genom bröstet upp mot strupen. Da började äfven jag vara af samma tro, som fader Jonas och tanterna: ja, jag trodde och gapade af alla krafter. Om några ögonblick stack ett ormhufvud fram ur min munn och närmade sig mjölkbyttan allt mer och mer. Ungefär en half aln af ormens kropp var synlig, då hufvudet hunnit till mjölkens yta. Der dröjde det ett par minuter och ormen tycktes lukta på den honom tillbjudna trakteringen. Sannolikt
