hvarandra, med en munn fördömma hans skrifter. Du torde härvid påminna dig Kellgrens bekanta yttrande: «en opartisk författare gör sig alla till ovänner.» Det andra kännetecknet är, att våra maktegande tidningar fylla sina spalter först med utdrag ur hans skrifter och sedan med smädelser mot hans person. Du torde härvid påminna dig en viss sedvana hos flugorna: ehuru de ätit sig mätta af såckerbiten, bortflyga de ej derifrån förr, än de lemnat en svart prick efter sig. I början ärnade jag till lagern och törnet på den förgyllda ramen addera äfven en eklöfsqvist; men vid närmare besinning afstod jag derifrån, emedan jag ej ville gå efterverldens dom i förväg. Samtiden har ej kunnat förneka mannens snille och hans lidanden; efterverlden skall ej förneka hans patriotism.
Jag lemnade ramen tillbaka åt städerskan och frågade: har ingenting annat nytt hörts af?
Jo — svarade hon — nu mins jag. Det var en herre här i går afton vid samma tid, som gossen kom hit med ramen. Han sade, att han skulle komma åter i dag på förmiddagen — och här är hans visitkort.
Städerskan lemnade mig kortet och jag tog det och läste ett älskadt namn, namnet på en gammal universitetsvän, hvars bekantskap jag gjort
