8
det föll mig in att undersöka, om icke de tvä amazonerna skulle kunna begagnas vid constructionen af mitt zoologiska ur. Undersökningens resultat blef, att trätorna väl ej skedde på gifvet timslag, men regelmässigt nog ändå; ty de afhördes aldrig tidigare än half tio och aldrig senare än en qvart på elfva förmiddagen.
Längre hade jag den tiden ej hunnit på constructionen af mitt zoologiska ur, och det var mig således till ingen nytta för tillfället. Det kunde ej nu besvara min fråga: hvad är klockan? Huru vigtigt ett svar på denna fråga dock skulle vara för mig, kan du sluta deraf, att på detsammas beskaffenhet berodde, om jag borde stiga upp och arbeta eller ännu finge ligga och latas. Jag sväfvade i en förfärlig oro.
Lyckligtvis skulle denna oro om några ögon blick häfvas. Den gamle rödnäsige vaktmästaren Pettersson — hland tjugo svenska vaktmästare heta tolf alltid Pettersson; de andra åtta heta Bergström — inträdde med ett blårutigt knyte i handen. På tillfrågan hvad klockan vore, svarade han: den är half nio. Sedan framtog han ur knytet en lunta af tidningar, nyss ankomna från Stockholm, räckte mig den, gjorde sin vaktmästare komplimang och gick.
