10
i sina vaktmästarärender, passerade förbi bänken, der jag satt — och genast var liknelsen hittad.
»Ej finnes» — sâ återtog och slutade jag meningen — »i hela den omätliga skapelsen något dig simile aut secundum, om icke tilläfventyrs en supares näsa, hvilken är helt hvit, när hon först instickes i verlden — och ingen anar, att hon med tiden skall bära purpurn».
Var icke detta en desperat liknelse, eller huru? Dock nog derom!
Sedan jag ändtligen fått veta, hvad klockan var, uppgjorde jag min lefnadsplan så här. Tidningarna skulle jag läsa på sängen, och dermed fortfara tills kärngarna härjade träta. Då skulle jag stiga upp, kläda mig och begifva mig till Nyqvarn[1], der ångbåten väntade, för att med mig och det öfriga herrskapet afgå till Berg.
Den gunstbenägne läsaren — d. v. s. Konungens trotjenare och Apollos troman, löjtnanten och skalden herr W. von B. — lärer utan tvifvel inse, att denna plan var en mycket förnuftig plan. Också satte jag den genast i verket. Jag fattade Aftonbladet och började flygtigt ögna deri. Efter något ögnande träffade jag en lockande rubrik, tog då en beqvämare ställning i sängen och läste sedan med all skälig uppmärksamhet.
- ↑ Namnet på Linköpings hamn.
