18
gick jag tillbaka till mina rum samt började der att, med saxen i handen, bearbeta ett stycke segt papp.
Jag mins ej, om det var högra eller venstra benet, jag klippte pâ, då Anton öfverraskade mig med den naiva frågan: hur skall man bära sig åt för att göra menniskoslägtet lyckligt?
Jag föll i skratt. Hvilka jätteplaner, tänkte jag, som hvälfva sig i pvgméers hufvuden! Men jag hade snarare bort falla i gråt; jag hade snarare bort tänka på den bedröfliga förändring, som menniskan lider med åren. Endast ett barn kan vara ädelt nog att på fullt allvar göra en sådan fråga, som den nyssnämnda. En fullvuxen menniska är deremot en fullvuxen egoist och frågar blott: hur skall man göra sitt jag lyckligt? Och, till råga på eländet, menar hon ofta med sitt jag ej annat, än sin lymmelaktiga kropp. Stackars homo! Du undergår samma metamorfoser, som insekterna, men i omvänd ordning. Du börjar med att vara fjäril och slutar med att vara kålmask.
När Piruettenfelts nya ben voro tillklippta och på lämpligt sätt fästade vid kroppen, skulle de också målas, för att i ingen måtto vara sämre än de gamla. Jag framtog derföre penslar och en färglåda och grep verket an. Att jag målade illa, förstås af sig sjelft — ty docti viri male
