Den här sidan har korrekturlästs

22

emedan den, som går, är mindre beroende, än den, som åker. Ack! intet i veriden skattar jag så högt, som oberoendet. Visserligen sätter jag stort värde på vänskap, poesi, stufvade kräftstjertar o. s. v., men oberoendet innehar dock sjelfva högsätet i mitt hjerta. Skada, att det aldrig kan fullkomligt vinnas. Nej, aldrig fullkomligt! Ty äfven om man gjort sig oberoende af allt annat, är man likväl på sistone beroende af sig sjelf, såle­des icke fullkomligt oberoende.

Sedan jag tagit afsked af städerskan och Anton, begaf jag mig åstad för andra gången och fick — underligt nog! — utan att mötas af något hinder, komma ned på gatan. Derpå gick jag till ett fru­kostställe, emedan jag kände mig hungrig. Skälet var visserligen trivialt, men jag hade inget bättre till hands.

På frukoststället förtärde jag kaffe och hvete­bröd, hvilka smakade mig förträffligt, särdeles som de framburos af en ung och vacker flicka. Andra behag att förtiga, var hon smal om lifvet som ett timglas. O, de sköna qvinnorna med sina smala lif! De likna timglas och äro likväl motsatsen af timglas; tv timglasen påminna oss om tid och evighet, men qvinnorna komma oss att glömma beggedera.

Efter slutad frukost ställde jag min kosa till Humlebergstullen. Vägen gick förbi ett hus, der