svarat Östgöthaflickorna. Att lemna en sâ förtjent blomma obesjungen, är bra obeskedligt. Fy baj, herr Atterbom!
Icke vet jag, hvad skalden kommer att svara; men jag förmodar, att han blir ond, ruskar sina lockar med begge händerna och utbrister: jag ger alla blommor och all poesi djefvulen — och dertill har jag mina randiga skäl. Tiden med sin såkallade vetenskapliga bildning har förvandlat all poesi i naturen till en torr, snusförnuftig, kalkborgerlig träprosa. Sjunger jag om lysmasken och i praktfulla verser tyder, huru han fått sin lysförmåga deraf, att evangelisten Johannes fordom vidrörde hans stamfader med sina heliga fingrar, så kommer en lymmel till entomolog och påstår, att ljuset härrör af brunst och tillhör egentligen honorna, som dymedelst visa hanarna vägen. Sjunger jag om huru småbarnen le i sömnen, emedan de tjusas af himmelska syner, af umgänget med silfvervingade englar, så kommer en förstockad medicus, klappar mig på axeln och hviskar försmädligt i mitt öra: med leendet har det nog sin rigtighet; men fenomenet härleder sig icke från englar, utan från mag-ref. — Djefvulen må vara poet nu för tiden!
Om herr Atterbom svarar mig så grundligt, afstår jag från all vidare process med honom,
