Den här sidan har korrekturlästs

34

»Om adelsman gör falskt mynt» — yttrade jag — »så dömmer man honom först från adelskapet, hoc est, man gör honom till ofrälse och hänger ho­nom sedan; följaktligen bör ock ofrälse man, som beträdes med samma brott, först adlas och sedan hängas.» Så tänkte och talade jag för flera år sedan,

— »calidus juventa,
consule Planco« —

d. v. s. i min glödande ungdom, då jag hörde till herr Lars Hjertas följe. Sedan dess har jag sett mången sol gå upp och ned, lefvat mången dag och natt. På det sättet blir man smånin­gom äldre, och när åldren tilltager, aftager lusten att omskapa verlden. Man upphör att vara prak­tisk och blir i stället contemplatif; man vill ej mera bestämma, hur det eller det bör vara, utan nöjer sig med att veta, hur det eller det är. Skulle jag nu yttra mig om svenska adeln, inskränkte jag mig till att meddela en mycket enkel och oför­griplig observation. Jag skulle säga, att vår adel har alla kännetecken af genus adel, och att den utgör ett särskildt species endast derigenom, att den har så mycket guld och silfver i sina namn och så litet i sina fickor[1].

  1. Genomgår man svenska adelskatalogen, träffar man följande namn med silfver uti: Silfverax,