40
Nu vet du, hvarför jag tog af mig mössan
för tjufven.
Min väg gick — välförståendes medelst en bro — öfver Svartåns utlopp i Roxen. Om denna Svartå veta våra geografer rätt intet att förtälja, och likväl har hon både många och stora förtjenster. Bland dessa må exempelvis anföras, att vattnet deri är lika så vått — hvilket, hvad vatten angår, är en ganska väsendtlig sak — som någonsin i Clarelfven eller Dalelfven eller andra förnäma strömmar. Men hvad som synnerligen höjer henne i mina — d. v. s. i en »fantasts» — ögon är, att de måhända ädlaste trän i Sverige växa på hennes strand.
Och hvilka äro då dessa »måhända ädlaste trän i Sverige»? frågar du, eller — rättare sagdt — jag, för att få berättelsen i gång, låter dig fråga så. De äro, svarar jag, tallar. Simpla tallar! utropar du. — Ja, min vän, simpla tallar; men när du förnummit historien om deras härkomst, skall du ej mer kalla dem simpla.
På Solberga gård, som ligger vid Svartån, bodde i konung Sigismunds tid en enkefru, som varit konungens amma. Då fejden utbröt emellan honom och hans farbroder hertig Carl, hade enkans son tagit sin dibroders, konungens, parti och måste derföre, liksom många andra, begifva sig i
