landsflykt till Pohlen. Men enkan, som på gamla dagar gerna ville hafva sin son hemma, utverkade omsider af hertigen, att han skulle få återkomma och vistas i Sverige, åtminstone tills hon — såsom orden föllo sig — »hunnit skörda, hvad hon det året sådde vid Solberga«. Sonen återkom, vistades hos modren och qvardröjde der, äfven sedan skördetiden var tilländalupen. Då ankommo hertigens sändebud till Solberga för att gripa honom. Men enkan återskickade dem med den helsningen, »att hon ännu ej hunnit skörda, hvad hon det året hade sått; ty hon hade ej sått annat än — tallfrön».
Från dessa tallfrön härstammar Solberga ståtliga tallpark; den växer på Svartåns strand. — Och så var det med den saken —, såsom Herodot brukar säga.
Då jag vandrat ett stycke till, väcktes min uppmärksamhet af en oxe, som stod på andra sidan om gärdesgården vid landsvägen. Han var svart till färgen och hade en hvit bläs i bringan, ungefär så stor som nordstjerneordens kraschan. Lägger du härtill grundligheten i hans uppsyn, skall du finna det naturligt, att jag, med min lättsinniga fantasi, tog honom för en biskop, som stod och tänkte på riksdagens angelägenheter. Jag måste — föll det mig in — begagna tillfället att få höra hans mening om den angelägenhet,
