42
som synes mig angelägnast bland dem alla. Jag närmade mig derföre ännu ett par steg, aftog mössan, bugade mig och sade: hvad tänker ers högvördighet om tryckfriheten?
Muu — svarade oxen.
Ja — sade jag med sorgsen röst — så tänker äfven biskopen i Linköping, så tänka tilläfventyrs flera biskopar, och jag beklagar, att jag ej kan vara af samma mening. Dock bör ers högvördighet ej derföre tro, att jag är en komplett rabulist. Visserligen vill jag att riksuret skall gå och icke stå. Men då det behöfver ställas efter solen, eller — för att tala tidningsspråket — då reformernas tid är inne, tror jag helsosammast vara, att med beskedliga fingrar vrida minutvisaren. Då följer timvisaren med och uret skadas icke. Att deremot omedelbart vrida timvisaren, och det sedan man dragit jernhandskar på, synes mig bra obetänksamt och vådligt.
Men lemnom detta ämne — fortfor jag — och företagom ett annat, der vi utan tvifvel sympathisera, herr biskopen såsom prest, och jag så som prestson — ty bloden är, man säge hvad man vill, dock alltid tjockare än vattnet. — Hvad skola vi göra för att upphjelpa vår statskyrkas sjunkande anseende? Den attackeras ju dagligen, icke blott demonstrando, utan äfven ridendo.
