Nyligen hörde jag en lymmel helt öppet yttra: »att vår biskopliga statskyrka, betraktad som en incarnation af christendomens idé, påminner om Socrates, hvilken, såsom man vet, hade en engels själ i en apas kropp».
Muu — muu — muu — ropade oxen.
Ju — sade jag — det är verkligen något att böla öfver, herr biskop! Emellertid — —
Här afbröts jag af ett högljudt skratt bakom mig. Det var ett »hahaha!» i veritabel annandag-jul-bas, och jag trodde straxt, att det ej kunde härröra från någon annan, än en af mina bekanta, ålderman Z. Då jag vände mig om, fann jag min tro bekräftad.
Åldermannen stod der verkligen lifslefvande framför mig. Han stod i en stor hökärra, hvars alla sidor voro genomflätade med löfrika björkqvistar och som derjemte hade ett hvälfdt tak af samma grönskande materia. I dylika åkdon bruka stadsboarna, med sina familjer och matsäckskorgar, ofta göra små lustresor än till ett, än till ett annat vackert landtställe i stadens grannskap. Min ålderman, hvilken, liksom Geijers Viking, funnit »stugan för trång», hade rest sig upp och med sitt hufvud genombrutit taket.
Hvad sjutton dj—, sade han, har du för oafgjorda affärer med oxen?
