Den här sidan har korrekturlästs
43

Nyligen hörde jag en lymmel helt öppet yttra: »att vår biskopliga statskyrka, betraktad som en incarna­tion af christendomens idé, påminner om Socrates, hvilken, såsom man vet, hade en engels själ i en apas kropp».

Muu — muu — muu — ropade oxen.

Ju — sade jag — det är verkligen något att böla öfver, herr biskop! Emellertid — —

Här afbröts jag af ett högljudt skratt bak­om mig. Det var ett »hahaha!» i veritabel annandag-jul-bas, och jag trodde straxt, att det ej kunde härröra från någon annan, än en af mina be­kanta, ålderman Z. Då jag vände mig om, fann jag min tro bekräftad.

Åldermannen stod der verkligen lifslefvande framför mig. Han stod i en stor hökärra, hvars alla sidor voro genomflätade med löfrika björkqvistar och som derjemte hade ett hvälfdt tak af samma grönskande materia. I dylika åkdon bruka stadsboarna, med sina familjer och matsäckskorgar, ofta göra små lustresor än till ett, än till ett annat vac­kert landtställe i stadens grannskap. Min ålder­man, hvilken, liksom Geijers Viking, funnit »stu­gan för trång», hade rest sig upp och med sitt hufvud genombrutit taket.

Hvad sjutton dj—, sade han, har du för oafgjorda affärer med oxen?