När klockaren slutat, yttrade jag: den der
historien förtjente att poetiskt behandlas.
Den har verkligen så blifvit, sade klockaren. Vi hafva derom en gammal folkvisa, hvari det säges, att hvarendaste nunna stod med utsträckt hals, tittade efter den bortilande systren och suckade:
»Gifve Gud Fader i himmelrik
Att en engel tqge så mig —
Medan man sofver allena!»
Hm! sade jag; ty jag tyckte, att »hvarendaste« var för mycket tilltaget. Nog fanns der väl ändå någon frostbiten lilja, någon vingskjuten dufva, eller — för att tala renare prosa — någon qvinna, »bedragen på drömmen om lifvet», som önskade qvarblifva inom klostrets varma och läkande luftkrets. Vårt land lider — i vår tid åtminstone — ingen brist på sådana qvinnor; men det lider — ty värr! — brist på kloster att sätta dem i. Den som haft tillfälle att skåda det dumma och hjertlösa hån, hvarmed verlden vanligtvis behandlar dessa arma varelser, skall tillgifva mig mitt »tyvärr!«, så katholskt det än låter.
Klockaren förde mig derpå till en annan kungagraf och sade: här ligger Ragvald Knaphöfde, som blef —
Men han fick ej tid att förtälja, hvad Ragvald Knaphöfde blef, innan jag afbröt honom och
