hon trodde, att hon var ensam i kyrkan och att inget menskligt öra hörde henne. Men kyrkvaktaren, som var en klippare, stod dold bakom pelaren och beslöt att spela henne ett litet spratt. Fördenskull gjorde han sin röst så fin och späd, att den skulle kunna passera för jungfru Marias, och sade: »nehej! Du får honom inte. Nehej!» Emellertid måtte han hafva gjort rösten alltför fin och späd; ty flickan trodde, att det var Christusbarnet, som svarat henne. Hon reste sig upp och ropade i vredesmod: »tig, du pojke, och låt din mor tala!«
Det var en rätt rolig historia, sade jag.
Ja, sade klockaren, det är den visst. Men somliga menniskor himla sig, då de höra den. De äro så heliga; de afsky ett skämt, hvari ordet Christus förekommer.
Så heliga äro de just icke — tänkte jag för mig sjelf — de äro fastmera »svage i tron». Denna min tanke vill jag försöka — om icke just att bevisa — åtminstone att belysa. Föreställom oss två personer, som hafva hvar sitt crucifix. Båda crucifixerna äro gjutna i samma form, men det ena af bergfint silfver, det andra af vax. Det förra kan således lindrigt glödgas, utan att taga skada; men det sednare måste noga aktas för elden, ty annars smälter det och förstöres.
