62
Ungefär så förhåller det sig med personer af stark tro och af svag. De förra kunna, utan att deras öfvertygelse dervid lider, fördraga ett skämt med heliga föremål; de sednare deremot icke, och derföre aja de sig, när löjets gnistor spraka. — Om rent af otrogna eller indifferenta personer är här icke fråga; ty sådana »himla» sig icke. — Märkligt synes mig vara, att under medeltiden, då christendomens dogmer hade långt fastare och djupare rötter i mensklighetens hjertan, än nu, hörde religiösa farcer, snart sagdt, till ordningen för dagen.
En rätt rolig historia! — sade jag ännu en gång. Men jag vill påminna mig, att jag hört eller läst den förr.
Alltför möjligt — sade klockaren, litet stött — men här har händelsen passerat. Och dervid lade han på ordet »här» samma tonvigt, som Finnen lade på ordet »mitt», då han talade om Stockholm[1].
Bevars! — sade jag — det betviflas icke. Kanhända finnes här i kyrkan något mera till att se och undra på?
Nej, svarade klockaren, ingenting alls.
Då får jag tacka och taga farväl, sade jag. Och jag tog mitt farväl med bugningar och
- ↑ Författaren tycks här syfta på det bekanta
ordspråket: "det är mitt, sa’ Finn' om Stockholm”.
Sättarens anmärkning.
